Rädd

Den när man är rädd för att somna för det känns som att man inte kommer vakna. 

Min hosta är inne på femte veckan om ett par dagar. Den har absolut blivit bättre men ändrade karaktär i förra veckan. 

Från att ha hostat ut lungorna totalt så får jag som kallsup precis hela tiden. Minsta lilla jag harklar mig eller hostar så händer något och jag liksom sätter i halsen. Eller som när man får en kallsup. Tänk er känslan när man svalt fel. Paniken…varje gång. 

Helt sjukt. 

Borde gå till läkare men har varken haft tid eller ork. 

Så varje gång jag känner att jag behöver hosta kommer ångesten. Dödsångest som kommer varje gång det tar stopp med luft och jag måste svälja och svälja och svälja tills jsg åter igen kan dra efter andan. Jätteläskigt. 

Inatt nu när jag lagt mig kom känslan över mig att om jag somnar så vaknar jag inte. Fy fan säger jag bara. 😢

Mycket som skulle kunn skrivas men jag gör det inte. 

Har iaf ikväll bestämt mig för att stänga en dörr som stått på glänt alldeles för länge. Känns riktigt bra faktiskt. Behöver inte det strulet i mitt liv. Kan man inte stå för vad man säger och dessutom säga dumma saker i samma samtal, kränkande saker som jag sköt undan för jag så gärna önskat att det skulle bli något. Då får det vara!

Stänger den dörren nu. Vi blir aldrig något oavsett vad som skulle sägas. 

Man kan inte säga att man älskar mig och är dunderkär i mig för att sedan så gott som bli knäpptyst och låtsas som ingenting. 

Dessutom är det INTE okej att då även skriva till någon annan :” Såå fiiiin ❤️” 

Nej det funkar inte i mitt liv. Då får det vara!
Godnatt!

Lchf

Ja, det blir lchf igen. 

Började 1 januari. Har ett delmålsdatum 1 mars. 10 kg men glad för 8 kg. 

Det ska gå. Det är möjligt. 

Kommer lägga upp lite bilder och recept. Sen om..nej..när jag känner så kommer jag lägga upp lite före och efterbilder. ☺️

Har gjort en matsedel för 4 veckor. Avvikelser kommer självklart att ske men lättare att hålla sig till att äta rätt. Lättare att handla osv. 


Frukost idag blev stekt ägg med bacon, kvarg med hallon. 


Middag igår och lunch idag blev kyckling i ugn med paprika och Philadelphiaost. 

Nytt år..

Nu kör vi!👊🏼

Mycket

Depp just för tillfället men den som läser får stå ut. Min spypåse helt enkelt. När jag inte får ur mig det någon annanstans så blir det bloggen som fylls av det. 

Jag kapade av mig håret igår. Har inte klippt mig på salong på 11 år. Har älskat mitt långa hår men ändå varit så trött på det. Nu gjorde jag slag i sak. 

Ångrar mig. Som alltid. 

Skitnöjd igår när det var nyfixat även om det inte var det minsta stylat, inte ens hårspray eller nåt. 

Efter några timmar märktes det och att som jag varit rädd för, att mitt tjocka hår skulle ligga som en klump nedtill. Som jag trott, topparna är jättetjocka. Måste tunnas ur massor. 

Nu ikväll duschade jag och fönade håret. Herregud säger jag bara!! Hela magen vände sig. Fy fan att jag är så groteskt ful. Jag ser ut som en jävla cockerspaniel. Håret ligger som två stora öron. Platt upptill och tjockt nedtill. 

Försökte få till lite lockar och vågor men fan…äckliga hår. Inget tar ju, brände mig rejält så varm var tången. Inte blev det lockigt. Ser mest ut som en dränkt hund. 

Ska försöka sova. Dock vågar jag inte riktigt. Vill inte vakna som inatt, totalt dyngsur av svett, tröjan var blöt och täcket var dyngsurt. Fattar inte…det bara rann…

Ångesthelvete försvinn. 😢😢😢

Ingen

Jag har ingen..

Tror få människor i min omgivning förstår..

Undrar starkt ibland hur många som ens skulle reagera om jag tystnade helt och försvann.

Ångest

Har mått så dåligt senaste tiden. 

Sån otroligt jobbig ångest som huserar inom mig. Vet inte direkt varför men det är väl allt kan jag tänka mig. 

Egen dödsångest, dödsångest vad gäller barnen, speciellt mini, att som idag när han åkte till sin pappa som jag ändå på ett sätt sett fram emot, ser framför mig då hur något händer och han aldrig mer kommer hem. Att jag aldrig mer ska få höra hans röst, känna hans kropp intill mig på natten, ja allt. 

Jag känner liksom sån enorm smärta bara av tanken och vill bara få hem honom igen. 

Sen ångest över allt som snurrar på jobbet. Omorganisation och allt med det. 

Ångest över mat, vikt, kropp…att känna sig så ful på alla sätt. 

Ångest över kroppen, skitsjukdomen som påverkar mig något så in i helvete. Jävla Lichen skleros. Vidriga jävla sjukdom. Varför jag?? Varför min kropp? 

Sen att aldrig kunna hålla tätt ordentligt, alltid behöva ha nära till en toa, att ibland inte ens kunna skratta eller prata normalt, springa och hoppa är omöjligt. Känner mig stympad, gammal och äcklig. Måste till läkaren för undersökning om operation för det är inte värdigt att må så här pga såna saker när man är drygt 40 år bara. 

Att sakna närhet så hela kroppen värker. Värme från en annans kropp, hud, någon vuxen. 

Det gör ont! Energi är lika med noll, uttömd. Hinner knappt andas. Allt här hemma förfaller och jag också. 

Det känns som att hjärtat bråkar med mig också, får för mig att det snart blir en hjärtattack eller liknande. 

Ångesten för att dö när jag sover och mini är hemma, bara han och jag. Ser framför mig hur han försöker väcka mig och allt sånt. Paniken!! Hans och nu min pga alla tankar. 

Slut som människa men ingen vet…

Illa

Den när man känt av en ångest hela dagen som minut för minut byggts upp allt starkare men kämpat för att trycka undan den…illa. 

Ilsken, lättretlig och tårar i ögonen hela tiden…illa. 

När man bara önskar få släcka ner precis allt och lägga sig och gråta i sängen tills man somnar…illa. 

När man är tvungen att vara mamma fast man knappt orkar lyfta armarna och man mår ännu sämre för att det stackars barnet suttit och kollat på sin iPad hela jävla dagen förutom en 15 min då vi var inne på rummet och lekte. Något han älskar…ILLA!

När allt bara känns helt hopplöst och man lika gärna kan ge upp precis allt och känslorna i kroppen tar över så att man helt plötsligt sitter och hetsäter smörgås efter smörgås utan att knappt tugga mellan varje…illa. 

När man inser att ingen faktiskt ens brytt sig om att fråga hur det är på väldigt länge..

Skenet bedrar bara så ni vet…

Slut…

Känslomässig slut är jag idag. 

Pang sa det idag efter lunchen. Bara så! Superledsen och klump i halsen. Har ingen aning om vad som triggade igång det. 

Kan vara delvis känslan av hopplöshet inför flera saker. 

Vikten. 

Kärleken. 

Barn som mår dåligt. 

Flera faktorer. Jag orkar inte vara ensam längre. Jag behöver någon i mitt liv att få dela vardagen med. Är så trött på, less på, slutkörd pga att bolla allt ensam. 

Kärleken till den man jag känner är och förblir hopplös. Varje tillfälle som ges öppnar jag för möjlighet att ses, hitta på något, få något att hända. 

Varje gång skämtas det bort…

Nu lägger jag ner en gång för alla. Kompis kan jag vara men jag tänker inte ge inviter, tänker inte flirta, tänker inte visa något igen som tyder på intresse. Nog är nog…

Vägdag i morgon. 

VET att det inte kommer att ha gått nedåt. Gick ju upp första veckan och vägde mer än vid invägningen. Känns ju sådär. 

Har, för hundrade gången bestämt mig för att det inte får bli något onyttigt fram till jul. Tankarna funkar inte riktigt med att samarbeta med viljan för det enda jag kan tänka på är att jag vill äta chips i morgon och hela helgen. Barnledig, nerbäddad i soffan liksom, varje helg samma sak. ”Det är ju fredag ju…” ” Är less på att man inte ska kunna äta som man vill ibland…” ”Nej nu skiter jag i alla dieter och äter det jag vill och njuter av livet..”
SUCK!!! Jag blir så trött på mig själv. Sen varje söndag kväll så: ” Nu får det fan vara nog!!! Inget onyttigt nu, hur svårt kan det vara liksom?” 

🙄🙄🙄
Idioti!! 
Godnatt!

Tror inte…

Jag tror inte någon jag känner vet hur det är att känna sig så otroligt ensam som jag gör. 

Ja kanske ömkar jag mig själv men när man känner sig osynlig och obetydlig precis hela tiden så blir det lätt så. 

Alla gör något men inte en enda frågar mig vad jag gör….är trött på att bjuda in mig själv, orkar inte med förödmjukelsen. 

Gråten spränger i bröstet och tårarna åker hiss i ögonen. 

Jävla pissliv…

Vem

Vem tröstar knyttet?
Lite så känner jag. 

Skulle vilja bryta ihop totalt och bara få gråta ur mig allt som växer inombords. 

Alla känslor, all oro för massor med saker. 

Tankar om allt och inget. 

Bara få vara jag och ingen alls. 

Inga måsten, ingen stress, inget fix och trix. 

Få andas!

Ja just nu inser jag att jag knappt hinner andas eller ta igen mig. 

Behöver närhet och trygghet. 

Behöver kärlek och värme. 

Behöver kramas…